Till minne av Robbie

Invernesshire 2006
En kall februarikväll 2006 besökte jag det lilla hus där Mr McTaggart (Old Tag) bott den sista delen av sitt liv. Vid infarten såg jag att Robbies piss-sten var tillbaks på sin gamla plats. Den var ju en bit kulturhistoria som inte fick flyttas. På husets baksida visade en enkel brädbit nerstucken i marken platsen där Robbie låg begravd. Jag förstod att det var någons hedersbevis åt hunden och kanske en vink till mig. När jag var här sist var stenen ännu inte flyttad. Jag stod där nu vid den plats där jag 24 år tidigare svurit en ed att aldrig mera äga en hund. Den eden har jag aldrig brutit.

Tvåvåningshuset var sedan länge renoverat och liknade nu ett litet vackert 1800-talshus. Det hyrdes numera ut till turister, i detta fallet en tysk familj på vintersemester i Scotland. Jag förklarade mitt ärende och vem jag var och blev mycket hjärtligt mottagen av de fyra tyskarna, föräldrar och två döttrar. När jag berättade om graven på gården blev dessa rara människor rörda. Den tyske fadern upplyste mig högröstat att han skulle se till att ett ordentligt kors skulle pryda Robbies gravplats innan de reste. Jag trodde först att det var den goda whiskyn som jag haft med mig och som jag bjöd på som talade. Men vid ett besök några dagar senare då jag skulle ta farväl av dem, visade det sig att den händige mannen personligen skurit till och placerat ett litet enkelt men välgjort träkors med inskriphten ”Robie”. Felstavningen tar nog både jag och Robbie lättsamt på, det är den välvilliga tanken som räknas.

När jag nu stod framför detta enkla kors kom egendomligt varma minnen tillbaks, minnen av den underbara känslan av närvaron och kamratskapet till ett älskat djur som man delat så mycket med. Men jag tryckte medvetet tillbaka den känslan, aldrig mer skulle jag uppleva den. Aldrig mer skulle jag låta döden rycka åt sig någon kär vän om jag kunde hindra det. Aldrig mer! Men minnen av mina hundar kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Där strövar Robbie på sina nyfikna upptäcktfärder, där ligger min vildhund ”Old Tag” väntande med den halva boomerangen, de kommer att leva inom mig för alltid!

Jag är fortfarande förundrad över att en gästande tysk tog sig tid av sin fritid för att göra en sådan god gärning, men jag tror på människans godhet, oavsett all ondska som sker i världen. Så tack du vänlige man och tack till de vackra döttrarna som smög åt mig sina email-adresser. Er kommer jag gärna att kontakta men först efter er fars samtycke, ni är kanske litet för unga för mig.

När jag körde därifrån och vände ut på huvudvägen vid Robbies piss-sten tyckte jag precis som att jag uppfattade en hund stående vid stenen. Jag tänkte först stanna till, men förstod att det måste vara min fantasi som spelat mig ett spratt…..eller?
Ian

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s