Robbie, min hund i Skottland

Invernesshire, Scotland 1983
Det hade ordnats en stor fest för mig ankomstkvällen, massor av släkt och vänner var där. Jag fick tusentals frågor och hade lika många själv. Av någon egendomlig anledning fick jag inte svar av någon på frågor om hur det var med min hund Robbie, hur mådde han, var var han. NannyMolly tog mig åt sidan och talade om för mig att jag skulle vänta på Mr McTaggart, han skulle förklara. Hennes ord lugnade mig som alltid. När det var sovdags för mig, hade fortfarande ingen Mr McTaggart kommit. Jag låg i min säng i mitt rum och tankar om min saknade hund kom över mig, så också minnena.

Invernesshire, Scotland 1980
Jag ville ha en hund. En vän som följde mig vart jag gick, en vän som väntade på mig vid skolan för att vi sedan tillsammans skulle uppleva spännande äventyr. Oh ja, en sådan vän ville jag ha. Men..det fick jag inte för mor. Ingen hund i detta hus, sade hon, fick nog av hundarna i Australien, de skapade oväsen, drog in en massa skräp i vårt kök och hårade överallt, nej ingen hund här. Min far hade inget emot en hund i huset under förutsättning att den var rasren och av skotsk sort. Men i huset bestämde general Mor, fars militära och husliga grad var lägre så hans åsikt i denna frågan gällde inte. Men vad som höll min önskan levande var NannyMollys litet gåtfulla försäkran till mig, ”det ordnar sig lan, det ordnar sig”. Hennes irländska mystiska krafter var alltså på min sida, min NannyMolly kunde man alltid lita på. Det visade sig att NannyMollys irländska mystic hjälp verkade. Mr Ewans, son till en av Mr McTaggarts gamla krigskamrater hade en vacker hund, en stor Scottish deerhound. Nu hade Mr Ewans erbjudits en bra anställning i Edinburgh men kunde då inte ta sin hund Robbie med sig. Mr McTaggart erbjöd sig att skaffa ett nytt hem till hunden, naturligtvis med mig i tankarna. Jag hade flera gånger tillsammans med Mr McTaggart besökt Mr Ewans och då träffat och lekt med Robbie. Det var en härlig hund, stor var den också. Oh, om jag bara fick ha honom som min egen. En övertalningskampanj från flera håll riktades mot mor som till slut inte kunde stå emot min innerliga önskan, Robbie blev min egen hund och min bästa vän. Djurvän alltså, för NannyMolly var min allra bästa vän i världen.

Robbie älskade att springa fritt i naturen och var nyfiket framme och nosade på allt och alla. Mor ändrade så småningom helt sin inställning och skämde bort hunden som snart rörde sig hemtamt i det stora huset. Jag önskade att den ville vara mera lydig men Mr McTaggart sade att jag skulle låta hunden själv bestämma när den ville erkänna sin nye ägare. Den sommaren lekte livet för en ung pojke och hans hund. Vi upplevde många äventyr bland skogens träd, vid sjön och i de grönskande dalarna.

Men vi var dömda att skiljas. Min mors ovilja att enligt fars önskan att sända mig till en militärisk internatskola fick henne att istället sända mig till sina föräldrars gård i Queensland, Australia. Jag trodde detta sulle bli en kort och spännande upplevelse men det skulle ta närmare två år innan jag återvände till mitt hem i Scotland. Oh, vad jag saknade alla där hemma och stackars Robbie som hade vant sig med min närhet led säkert lika mycket som jag av saknaden. Tiden gick, NannyMolly skrev ofta och berättade vad som hände där hemma. På många av breven såg jag fläckar, visste att det var av NannyMollys tårar, Oh NannyMolly, kära NannyMolly.

Invernesshire, Scotland 1983
Jag höll just på att somna när mors röst utanför dörren uppmanade mig att komma ner i köket. Drog över mig den jättelika och jättefula badrock som jag fått av killarna på gården i Australien och lydde. Om detta hiskeliga klädesplagg ska jag berätta mer om senare. Vid köksbordet satt en storvuxen man som reste sig när jag kom. Det var Mr McTaggart, gårdens chaufför. Han synade mig ogenerat och sträckte därefter fram en oljefläckad grov hand. Välkommen hem, lad, sade han kort. Min hand försvann i hans järngrepp och jag lyckades få fram, tack Mr McTaggart. Neh, ingen mister för dig lad, säg du bara Old Tag. Jag kände stolthet, det var endast några få som fick kalla honom Old Tag, jag var alltså vuxen till det nu. Klä på dig lad, du ska följa med mig på en tur, fortsatte Mr McTaggart. Jag lydde och efter en halv timmes körning kom hans hus i sikte

Jag lade märke till att den gamla stenen med hedniska tecken vid infarten till Mr McTaggarts lilla hus saknades. Alla kallade den för Robbies piss-sten på grund av hundens (o)vana att utmärka sitt revir på den varje gång den passerades. Det var en kultursten som egentligen inte borde behandlas på det sättet, men vad brydde sig en hund om kultur, att pinka på stenar var trevelig sysselsättning av naturligt slag. Väl inne på gården såg jag i mörkret stenen stå prydligt upprätt som en gravsten intill skogsdungen. Gravsten! Jag fick onda aningar och tittade frågande på Mr McTaggart. Han mötte min blick och sade sedan de orden jag fruktade. Ja, min gosse, som du förstår är Robbie död, jag begravde honom här och satte stenen hos honom där den hör hemma.

Det var din hunds nyfikenhet som kostade honom livet, fortsatte Mr McTaggart, några jägare hade satt upp läger nere vid sjöstranden då Robbie råkade passera på sin upptäcktsrunda. En av jägarna skulle testa sitt kikarsikte och tog in hunden i krysset. Ett skott avlossades av misstag, det tog i huvudet, Robbie dog omedelbart utan plågor. Jägaren blev förtvivlad, han ville ersätta med pengar, men jag uppmanade dem att de skulle försvinna från platsen bara. Jag är ledsen, lad.

Jag stod tyst och stirrade på stenen. Det var andra gången i mitt liv som jag stod framför en sten med en hund begravd under. Vad svårförståeligt och orättvist livet kunde vara för en pojke och hans så innerligt älskade hundar. Plötsligt bröt fullmånen fram genom mörka moln och några månstrålar nådde en hunds gravsten på jorden. I den stunden önskade jag att även en sten över min vildhund i Australia någon natt skulle få samma ljusa månhälsning.

Denna natt svor jag en ed. Att aldrig mera äga eller ha en hund som vän


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s