Min Vildhund i Australien

Flera av mina vänner idag  har hundar. Jag tycker mycket om hundar och det verkar vara ömsesidigt. Du som gillar hundar, får jag höra, varför skaffar du inte en som sällskap. Jag måste erkänna att det ibland känns frestande, men så tränger minnen från pojkåren fram och glädjen över en en eventuell liten livskamrat förmörkas av dessa minnen. Denna skildring skrev jag för några år sedan, men nu när frågan blivit aktuellt för mig vill jag gärna delge er den.

Australia outback 1982
En dag när jag var ute på en ridtur på Cobber stannade vi till vid en liten grönskande billabong för att hästen ville dricka. Jag passade på att också låta Cobbers rygg vila och satte mig i skuggan på en stubbe inte långt från en stor klippsten. Då hörde jag ett mystiskt ljud som verkade komma från stenen. Plötsligt dök ett djurhuvud fram där, en dingo? Nej, när djuret kom fram ytterligare såg jag svansen och förstod att det var en vild hund, men ingen dingo. Den utmärglade kroppen visade att han inte hittat föda den sista tiden. Jag räckte fram en bit köttpastej ur min färdkost men hunden ryggade tillbaka även om hans ögon var fastnaglade vid den välluktande maten. Jag gick fram och lade pajbiten på marken vid stenen, sedan gick jag tillbaks och satte mig på min stubbe. Den raggiga vildhunden smög misstänksamt fram och högg i sig maten i ett nafs. Så stelnade kroppen till och öronen spetsades. Det berodde på oroande gevärsknallar från ridande dingo-jägare. I nästa stund var vildhunden borta.

Några dagar senare red jag ut till samma plats igen. Ingen vildhund syntes men jag lade lite mat vid stenen. När jag sadlade av Cobber hördes det ljud bakom mig, jag vände mig om och såg att maten var borta. Var det vildhunden som tagit den eller ett annat djur. Svaret fick jag snart när min nye vän dök upp bakom stenen. Denna gång verkade han inte så rädd utan tittade med nyfikenhet. Hunden var tydligen inte rädd för en pojke, tanken slog mig att hans ägare kanske varit en pojke och de hade skilts av någon anledning. Jag sträckte fram min ena hand för att locka honom men det var lönlöst, han ryggade bara. Jag mindes Old Tags råd til mig när han överlämnade en hund till mig hemma i Scotland: Tvinga aldrig en hund komma till dig, låt den komma när den själv vill. Gevärsknallarna i fjärran ljöd även denna dag och hunden försvann skrämd snabbt ut i vildmarken.

Jag var så nyfiken på min nya vän att jag redan nästa dag red till mötesplatsen. På vägen dit hittade jag en söndrig halv boomerang som jag plockade upp. Väl framme såg jag till min glädje att hunden stod väntande vid stenen. Denna gång lade jag maten på bara ett kort avstånd från mig. Nu hände det fantastiska, jag kan se Old Tags menande blick i mitt minne, han fick rätt. Den hungriga vildhunden gick sakta förbi maten och forsatte fram till mig och slickade min hand. Jag fylldes av glädje, vi var nu riktiga vänner. Men i fjärran hördes de hotande bössknallarna. Hunden ville inte följa med till gården, den stannade på långt avstånd därifrån. Det var ledsamt, vem hade gjort detta djur så illa att det skydde vuxna människor.

Nu följde några veckor med glädje för oss båda. Jag kastade den halva boomerangen överallt i området och nästa dag låg den vid stenen på vår mötesplats. Jag kallade hunden Old Tag (undrar vad Old Tag därhemma hade sagt om det) och jag tyckte att den svarade på namnet. Men det verkade som han ocså svarade till vad jag än kallade honom. Han var inte så mager nu och man kunde ibland höra på hans skall att han började leva igen. Vi levde glada dagar men ljudet av gevärsskotten störde Old Tag så ibland försvann han bara spårlöst.

Men säg den lycka som varade för den stackars hunden, en dag när jag red in till vår mötesplats möttes jag av en fruktansvärd syn. Framför stenen låg min kära vän död, skjuten av dingojägare. Jag såg blodspår på marken som visade att han blivit sårad någon annanstans men med sina sista krafter tagit sig till det enda skydd han kände i världen, vår mötesplats. När jag sedan såg att han trots sina plågor burit med sig den halva boomerangen så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Ute i Australiens vildmark stod en skotsk pojke vid en död hund och skrek ut sin förtvivlan.

Jag begravde Old Tag vid stenen tillsammans med boomerangen och red därifrån för att aldrig mera återvända dit.

Ian

5 thoughts on “Min Vildhund i Australien

  1. Ping: Återblickar i Australien | Ian McOwen

  2. harzdorf

    Så vackra men bitterljuva minnen, människans bästa vän….var inte rädd att hitta en ny vän, liv kommer och går, vissa kort och vissa längre i våra ´hjärtan finns plats för många…det är en rikedom att få uppleva lycka och sorg….det stärker våra känslor Ian

    Svara
  3. ianmcowen Inläggets författare

    Tack Eva för dina vackra tankar.men även minnen kan kännas slitande grymma, aldrig mer hund hos mig. Ett löfte att hållas.
    Många hälsningar till dig.
    Ian

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s