En berättelse i 3 delar
Detta är hågkomster om en skotsk pojkes upplevelser på sina morföräldrars gård i Queensland, Australien, i början av 1980-talet. Pojken som det handlar om, det var jag.
I Australiens vildmark/outback finner man då som nu ”very special people”. Detta är mitt minne om en av dessa intressanta outbackers som jag träffat på. Detta är också historien om hur en tragisk händelse kunde förändra och förstöra en lovande framtid för en ung man. Följ med på en minnesresa tjugosju år tillbaks i tiden.
Snorkarameller.
Han kallades allmänt för ”Curly Bob”, de som visste hans riktiga namn höll tydligen tyst om det. Han ägde en bensinstation med garage där han även reparerade motorer av alla slag. Detta enmansföretag låg långt ute i outback så det var inte ofta som Curly Bob visade sig bland folk. Jag hade hört talas mycket om denne märklige man, men när jag för första gången mötte honom blev jag förskräckt över synen.
En dag gav morfar mig en peng att köpa mig något gott för i handelsboden. Utanför affären mötte jag alltså detta original som mödosamt linkade fram på trottoaren. Hans ärriga ansiktet vanpryddes av en skinnlapp framför ena ögat och vänster öra var borta. Mannen stannade upp framför mig och hans enda friska öga granskade mig noga. Han nickade vänligt och stoppade ner en oljig näve i en gottpåse han nyss inhandlat. Ur den plockade han upp en smetig karamell som han räckte mig. Jag stirrade först på karamellen och sedan på Curly Bobs ansikte där de många ärren fick ge plats för något som skulle föreställa ett leende. Då såg jag också något obehagligt, under hans ögonlapp rann det vätska från hans kinder ner på kläderna och hans händer.
Med inlärd artighet tackade jag för den smetiga karamellen som jag inte tordes stoppa i munnen utan sade att jag skulle spara. En stund senare mötte jag Davey, en pojke som gick i samma undervisning som jag. Han berättade skrattande att äckelgubben brukade bjuda folk på karameller men ingen ville äta dem, de kastades. Så bara släng din där kan finnas äckligt smet från hans öga på den. Jag gjorde som Davey sade men skämdes sedan. Den natten sov jag illa, jag såg Nannymollys ansikte som under tystnad betraktade mig för att sedan med en misslynt min vända bort ansiktet. Efter denna dröm bestämde jag mig för att om Curly Bob bjöd mig på en karamell igen, då skulle jag tacka och stoppa den i min mun direkt om den så var äckligt blöt, ja, det skulle jag, det lovade jag mig själv.
Men detta löfte behövdes inte infrias. När jag träffade Curly Bob nästa gång skedde detta vid ungefär samma plats. Han hade som vanligt inhandlat en karamellpåse som han räckte fram, jag fick själv ta. Vi log mot varandra, och jag stod där på trottoaren, sugande sötsaken, och såg honom försvinna i sin bil mot sitt hem och bensinstation ute i outback. Det blev sedan inga fler karameller, jag skulle aldrig mera möta Curly Bob.
Det florerade många rykten om denna ensling, men de som kände till hans förflutna höll tyst. Men en kväll då Mr Lindsay var på besök hos morfar berättade han den tragiska historien om Curly Bob. Jag tilläts lyssna men morfar förbjöd mig att yppa om detta för någon. Jag gav ett löfte som jag anser kan brytas nu efter så många år.
Fortsättning » Del 2
Ian McOwen 