Jag blev Rånad

…och denna händelse startade en minnesresa som började för många år sedan.


Queensland, Australia 1982

Det spelades mycket på hästar här. En dag visade morfar fram en papper med en massa namn på hästar och bad mig peka ut en vinnare. En av hästarna hade ett namn som lät skotskt så jag valde naturligtvis den. Oj, skrattade morfar, vinner den blir du nästan miljonär, men jag ska faktiskt satsa en del på den för dig. Oh, jag såg mig redan i tankarna som rik återvändare till Scotland. Men min mormor plockade genast bort dessa tankar. Du ger inte en tolvårig pojke något alls av spelpengar, han får vad han behöver både hemma och här. Jag återvände till mitt hem i Scotland där min familj, NannyMolly, vänner och min hund var rikedomar för mig, mer värt än pengar.

Invernesshire, Scotland 1987
När jag packade för att inställa mig på militarskolan fick jag tillsänt mig ett litet paket från morfar i Australia innehållande ett etui med tillhörande brev. Det lydde, Ian, du minns säkert när du fick välja vinnare i ett lopp. ”Din” häst vann och inbringade en ganska rejäl summa prispengar. Eftersom jag lovade mormor att inte låta dig ta del av dessa pengar, så köpte jag en kostbar present åt dig i stället. Men det blev en något blöt fest med mina vänner och din present försvann någonstans. För en tid sedan hittade jag av en händelse gömstället där jag gömt den för att inte mormor skulle finna den. Jag sänder den därför nu flera år senare när du ska följa din fars fotspår. Må den vara dig till lycka, min gosse. Morfar. Ps. mormor har förlåtit mig. Ds

Paketet innehöll ett etui med ett armbandsur av stål med stållänk, en klassisk modell av ett världskänt märke. Denna klocka bar jag en tid men när vi började med påfrestande övningar lade jag undan den och köpte en billig och modern klocka som passade bättre till militarlivet. Åren gick, klockan i sitt etui glömdes i byråldor och liknande. Under tiden hade jag ett flertal klockor av olika modeller, ofta följande modet.


Malmö, Sverige 2006
Malmö kan vara en farlig stad under sena helgtimmar. Jag hade tillbringat en angenäm afton med en kvinna. När jag sent på natten lämnade henne för att köra hem skedde något obehagligt på gatan, jag blev rånad! fem kraftiga ynglingar, varav en med kniv, omringade mig. Här var det bara att välja, söndersparkat ansikte och knivhugg eller överlämnande av plånbok och klocka. Jag är inte feg, men valde det sistnämnda. Klockan var ingen dyrbarhet, plånboken innehöll endast några hundrakronorssedlar, inga viktiga kort. Sådana har jag alltid i en liten specialficka i kavajen, jag har blivit rånad förr. De modiga rånarna försvann springande från platsen, skrattande och upphetsade av sitt lyckade brott. Eftersom ingen skada var skedd, utom en liten knäck av min stolthet, brydde jag mig inte om att för polisen anmäla rånet, jag körde direkt hem.

Köpenhamn, Danmark 2006
Eftersom jag nu saknade ett armbandsur letade jag fram den klocka som jag fått av min morfar för nästan 20 år sedan. Den var mycket snyggare än jag mindes men behövdes nog ses över av en urmakare efter så lång tid.Så en dag bad jag flickan som var anställd på vårt Köpenhamnskontor att lämna in klockan till en bra urmakare för kontroll. Hon återvände med klockan och svaret att urmakaren själv skulle ringa mig samma eftermiddag. Detta skedde och jag fick förklaring varför. Vet du om vad det är för en klocka, frågade han på utmärkt engelska. Ja, den är inköpt i Australien som present till mig för många år sedan, är det något speciellt med den, undrade jag. Det kan man säga, svarade urmakaren, det är ett jubileumsur med stort värde idag. Oj, svarade jag, det hade jag ingen aning om, hur mycket kan den vara värd. Urmakaren nämnde en summa som fick mig att häpna, han tillade: Jag är själv samlare av sådana ur och erbjuder direkt kontant den summa som jag nämnde. Ni kan säkert få ett högre pris men jag erbjuder dig cash idag på direkten. Jag blev överraskad av dessa uppgifter och bad att tänka på det och återkomma. Kontorsflickan och min hjälpreda Corn ansåg båda att jag skulle ta pengarna. Klockan var ju gammal och det var mycket pengar.

Väl hemma satt jag länge och tänkte. Jag tittade på fotografier från Australiaåren och minnen kom över mig. Jag såg mormors milda men bestämda ansikte, jag såg morfars leende Aussieface med alla skrattrynkor. Båda är idag borta, men det var ändå deras viljor som vägledde mig i denna fråga. Mormor ville inte att jag skulle ta prispengar, sålde  jag klockan så blev den förvandlad till prispengar. Vad skulle mormor säga? Morfar ville ge mig en gåva som han önskade mig lycka till med. Om jag sålde hans gåva, vem skulle min lycka få?

Nästa dag ringde jag upp den förväntansfulle urmakaren och tackade nej till hans erbjudande. Idag bär jag alltid min gamla klocka och kommer aldrig att sälja den, NEVER! Ibland när jag ser på den tycker jag mig skymta mormors och morfars nöjda ansikten på urtavlan.

Fair Dinkum
Ian

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s