Fatso och hunden del 2

Även om undervisningen var mycket seriös framstår dessa två månader på denna skolan/kursgården ibland som ren cirkus.

Portvakt med Hemorrojder
Ingången till husets gård och framsida bevakades av Old Baffle, en man som syntes i en liten öppning på en mindre byggnad. Byggnadens två rum fungerade tidigare som en tvättstuga och ett utedass. Portvakten hade valt gaveln på den dassiga sidan, detta mest av praktiska skäl. Han led av ständig  förstoppning och medföljande besvär. Först skötte han en stor grind som öppnades och stängdes elektriskt. När den elektriska motorn gav upp ersattes grinden av en fällbom som hissades upp och ner med handkraft. Men när repet brast och bommen kvaddade en bil togs den bort. Ingången blev därefter helt öppen.

Sedan satt Old Baffle där och halvsov i sin öppning och sket, bokstavligen även i kontrollen av trafiken till och från huvudbyggnaden. Men ibland, för att känna sig i alla fall något effektiv, gjorde han en utryckning. Detta skedde när han uppmärksammade elev Hatsopoulos tillgripa Skolmasters lilla hund i bilen.

Old Baffle stack ut huvudet ur öppningen och skrek: Alarm! För att sedan dyka upp på ”brottsplatsen” beväpnad med en gammal batong av trä.

Situationen räddades av att Skolmaster från sitt fönster uppmanade portvakten att försvinna och att elev Hatsopoulos såå gärna fick ta hand om hunden och ansvara för den för tillfället.

Det blev många tillfällen av denna sort. Varje morgon Skolmaster anlände och öppnade bildörren, såg han nöjd den lilla hunden springa ut, upp för trappan och in till elev Hatsopoulos där de stortrivdes tillsammans. Ja, som jag sade tidigare ”This could be the beginning of a beautiful friendship.”

Ian

Btw, Old Baffle i detta fallet betyder ”Gamle Toffleln” efter de morgontofflor av smårutigt tyg av den typ som portvakten alltid bar. Hans namn var naturligtvis  Jones.

Fortsättning följer

Fatso och hunden

Vi möttes i en del av mitt liv. Vi pluggade tillsammans, vi skrattade tillsammans och drack tillsammans på puben. Men vi var väldigt olika som människor och lärde aldrig känna varandra, vi var som främlingar på livets tåg som tillfälligt mellan några stationer delade kupé. Denne, något överviktige yngling,  hette Nicholas Hatsopoulos men kallades av alla för ”Hatso Fatso”, eller bara Fatso. Nästan alla, jag kallade honom Nicky.

Våren 1988 efter att ha godkänts i ett prov gällande ett valt specialämne skickade skolan mig på en 2 månaders kurs i stadsdelen Enfield i London. Kursen tog plats i en byggnad i närheten av den stora fabriksbyggnaden som kort tid därefter stängdes och produktionen flyttades därifrån.

Vi var sexton unga män som skulle skolas tillsammans på översta våningen i en trevåningsbyggnad. Längs en korridor genom huset låg flera rum, varje tilldelat två elever. I ena änden av korridoren hade skolmaster sitt kontor, i andra änden mitt och Nickys rum.

Hunden.
Skolmaster hade en dotter som studerade på internatskola i Frankrike. Hon lämnade efter sig hemma en liten hund som saknade henne och som trots mot familjens nuvarande vanskötsel vätte ner överallt. Ett foto på skolmasters skrivbord på hans kontor visade en söt blond flicka kramande en liten yorkshire terrier med lång välkammad päls. Det var då det, nu hade skolmasters hustru låtit stubba den stackars hundens päls kort, hon hatade hundhår i hemmet.

Varje morgon tvingades skolmaster ta med sig den lilla hunden till skolan i sin gamla militärbil. Han var den enda på skolan som bar uniform, denna med Kaptens grad. Men när han parkerade bilen på gården lät han hunden ofta sitta kvar med en skål vatten och torrfoder i baksätet och tidningspapper på golvet. Ibland lät han en liten del av sidofönstret vara öppet men ofta glömde han eller struntade i det. Hunden led. Om den skällde fick den smäll.

Fatso och hunden
En dag råkade Nicky passera bilen där hunden satt och gnydde svagt. Den hade lärt sig att det inte var lönt att skälla. Det var en varm dag, Nicky passerade först bilen men vände och genom springan i sidorutan lyckades han krångla den lilla hunden ut. För att citera slutorden i filmen Casablanca ”This could be the beginning of a beautiful friendship.”

Ian

Fortsättning följer

En Magisk Afton

Durness, Diùirnis på gaeliska, är en avlägsen plats i nordvästra högländerna i Skottland. Här brukar befolkningen tävla i klassiska  kamper och underhålla med sång och musik.

Vid mitt sista år som tonårig hade jag äran att få deltaga i en sådan folklig tillställning. Det intressanta var att en sång och musikgrupp från Australien skulle uppträda en afton. När min mor fick reda på detta  hoppade hennes Aussie hjärta extra slag och hon avkrävde mig ett löfte att medfölja henne till Durness.

Min far beklagade att han inte kunde vara med, han hade lovat deltaga i ett militärt möte med inbjudna Gurkhas, soldater från Indien. Mor blev besviken, hon tyckte att far ändå träffade soldater varje dag,  Gurkhas kunde väl vänta.

Men det blev mor och jag som gladde oss i Durness och det blev en underbar afton. Mor var iklädd en vacker tartan dress, själv bar jag till hennes ära en ny kilt i Australian pattern och min Skotska Balmoral med silvertisteln.

Durness Highland Gathering choir framförde tillsammans med Aussie gruppen älskade skotska och Australiska sånger. Publiken sjöng med och mors vackra gestalt och sångröst uppmärksammades av körledaren som ledsagade henne fram till gruppen. När hon där fick leda Australiens hymn, Advance Australia Fair, tårades mina ögon av stolthet, Oh God, vad jag älskade mor.

Denna afton var magisk, men skulle bli ännu bättre. När tonerna till Flùr na h-Alba, Flower of Scotland började fyllas av sångröster i eldskenet hörde jag en mycket välkänd baryton bakom min rygg. An” when Ah felt a hand oan mah shoolder, Ah realized…Gurkhas had tae wait!

Bless
Ian McOwen

School Days Down Under del 2

Bluey parkerade utanför skolan och följde mig in. Det var inget konstigt med skolan, det konstiga började på skolgården. Här mottogs vi av en som vi först trodde var en skolfröken. Hon hade någon slags svart lärarkappa och viftade med en pekpinna. Långt ner på näsans spets bar hon ett par gammedags glasögon. Med rynkade ögonbryn utbrast hon högdraget: Jaså, det är dags att infinna sig nu, i min skola gäller det att passa tider!

Jag tyckte detta var mystiskt, denna person verkade vara för ung för att vara lärarinna, tyckte hon mera var i min egen ålder ungefär. Jag tittade förvånat upp på Bluey och märkte då att han hade svårt att hålla sig för skratt. Det blev ett trefaldigt skratt och ”lärarinnan” förklarade situationen. Skolan sköttes av en lärare, allmänt känd som ”Old Crancy”. Trots detta skämtsamma öknamn var han en ganska ung man som hade ansvar för två skolor i Queensland outback. För tillfället besökte han den andra skolan. Till sin hjälp hade han en ung flicka, dotter till traktens doktor, hon skötte en del av radiotrafiken tillsammans med en pojke, en mycket speciell pojke.

Det visade sig vara den pojke med röd mössa som vi tidigare sett driva kameler. Han satt nu vid en hink vatten och tvättade av sina armékängor som blivit nedsmutsade av djurens skit på kameltraden. Han deltog hjärtligt i vårt skratt och började vifta runt med sin röda mössa. Plötsligt märkte jag att det inte var på grund av glädje han viftade, hans ansikte visade största allvar.

Som en projektil ur marken dök en stor orm upp och högg mot mig. Jag minns att jag blev stel av skräck men kamelpojken fattade situationen. Han drog mössan över ormens huvud och när den högg flera gånger slet han mössan till sig, tänder rycktes ut. Därefter satte han blixtsnabbt sin ena bara fot under reptilen, föste den upp för att med sin högerfot förpassa den in i väggen med en våldsam spark. Ormen verkade vara död och pojken tog upp den och gick lugnt sin väg. Bush meat, han lämnar den till männen på workshopen, de äter den, förklarade doktorns dotter, och så gör de ett hattband av skinnet.

Eftersom ormen försvann i magarna på workshopens anställda och skinnet försvann i deras produktion blev det aldrig  klarlagt om det var en Taipan. Men man måste vara beredd på om man ser en orm ute i Australiens outback så är den giftig. Till skillnad från övriga världsdelar är majoriteten av Australiens ormar giftiga. Den giftigaste av alla världens ormar, inlandstaipanen (även känd som Western Taipan och Fierce Snake), hittas i området där delstaterna South Australia, Northern Territory, Queensland och New South Wales möts.

Detta var en egendomlig skoldag som står klar i mitt minne som den dag då jag mötte min första orm och två av mitt livs bästa vänner.

God Bless.
Ian

School Days Down Under del 1

På grund av min mor var Australisk medborgare blev det på min mormors ansvar att se till att jag deltog i lämpligaste läroplan. Skolan som jag skulle tillhöra låg några timmars resväg från gården men undervisningen skedde till största delen med kortvågsradio. Detta tyckte jag lät väldigt spännande och med mormors kunniga hjälp blev det så också. Studier på distans i Queensland hade börjat redan i mitten av 1960talet till förmån för isolerade familjers barn på landsbygden. Jag räknades alltså som sådan isolerad en.

Skolan
Den tidpunkt jag skulle skrivas in i skolan blev av vissa bilproblem inte av så jag började min skolgång i Australien med en hel dags försening.Till min glädje var det Bluey som ställde upp som min ”privatchaufför”. Fast egentligen var hans viktigaste uppgift att hämta  bröd från ett ungerskt bageri i samma område som skolan.

Längs resvägen var det sparsamt med bebyggelse  och resenärer, men när vi nalkades byn passerade vi ett fint hus  som  en skylt vid vägkanten upplyste om att här hade en doktor sin mottagning. Vi passerade även en liten pojke i röd mössa som drog två kameler efter sig. Han vinkade glatt och log, jag gjorde detsamma till honom och förundrades över att ett barn ensamt kunde hantera dessa stora djur.

Byn bestod av ett tiotal hus som låg i ett litet grönskande område inringat av karg vildmark, Aboriginerna hade ett långt och invecklat namn på denna plats, tyvärr har jag ledsamt glömt det. Men översättningen var desto enklare ”plats med hus”, löd den ungefär. Det vanligaste benämningen folk använde på byn var Ennen. Det tog mig någon tid innan jag förstod att det menades NN, ”No Name”. Alltså hade byn inte ens ett riktigt namn av någon anledning. Jag fick dock veta varför sedan. Där fanns i alla fall ett bageri som levererade bröd och kakor till gårdar och affärer, en budfirma där man från kataloger kunde sända efter varor av allehanda slag och en workshop som tillverkade bumeranger som på olika sätt hamnade mest hos hos turister i städerna. I verkstaden arbetade två Aboriginer, Australiens naturinvånare, de första jag sett. Det skulle finnas en pub också, men jag såg ingen sådan, endast ett litet rum i anslutning till bageriet som fungerade som café.

Delvis skymd av några stora träd och ymnig växtlighet låg ett ganka oansenligt litet hus…skolan.